Droppen som inte fick bägaren att svämma över…
Comments(0) | 34 timmar sen jag gick upp, 1 timmes tupplur någonstans där-bland och jag verkar inte bli tröttare. Men trött är jag…
Jag är inte trött fysiskt då jag ligger i min soffa, äter mig tjock och spenderar dyrbara hjärnceller på att se igenom andra och tredje säsongen av house. Jag är inte trött emotionellt då jag har kärlek, underbar sådan. Jag är oerhört lyckligt kär, ömsesidigt dessutom och jag älskar min sötnos. Det finns inga problem med kärleken och inget av det jag skriver här har någon anknytning till kärleken eller min sötnos. Jag är trött psykiskt, fruktansvärt trött psykiskt.
Möglet i min kastruller retar mig med sin stank och ludna uppsyn. Skräpet likaså. Min lathet förhindrar mig från att göra vad jag vill och många gånger känner jag att jag vill eller borde skriva någonting… kreativt. Men gång på gång rullar jag bara över på sidan, lyfter armen och släpper ännu en .avi på vlc-spelaren. Inte ens musik som är näst intill enkelt för mig att skapa är kul eller stimulerande längre. Jag vantrivs då jag mr som bäst i mig själv och letar efter saker att må dåligt över, eller iaf. är det vad mitt undermedvetna gör. Jag längtar efter dagen då jag får tummen ur vagnen och faktiskt går och lämnar in mitt playstation på lagning eller då jag orkar bryta mig ifrån alla äckliga Prim-ters-kvint ackord och skapar något jag kan vara stolt över. Skivan är snart klar och jag vet inte om jag vågar låta folk lyssna då jag känner mig repetativ och lat. Inte ens jag själv pallar igenom halva… Jag har inte lyckats skriva mer än 2 sidor manus på över ett halvår något jag brukade spotta ut på en kvart i våras. Jag orkar inte plocka upp telefonen för att ringa min mamma bara för att säga att jag saknar henne. Jag orkar inte ens försöka göra mig själv lycklig inombords.
Det känns som om jag bara stjälper över det ansvaret på min finaste. Som om jag autonomt slutar bry mig om mig själv, låter henne fixa mig medans jag förpestar världen, min värld; henne. Jag måste få styrsel på mitt liv. Inte allt men någon del för just nu känns det som om allt snart rinner mig ur händerna för att jag är för tjock, lat, ful, äcklig och dum att göra något åt det… Utan att låta psykotisk säger min inre röst eller mina “hjärnspöken” åt mig att det inte är långt kvar tills hon ser mig som ett ankare istället för hennes ljus. Det är inte långt kvar innan jag självdör.. igen…
jag har för mycket tankar som för mig är helt begripliga, inte alltid logiska eller något jag gillar alls men jag förstår dom på ett rent lingvistiskt sätt. Dock kan jag inte översätta det för omvärlden och blir lämnad bakom mig själv med frustration över min inre analfabetism och mina tankar oförklarade, oförmedlade. Tyvärr har jag slutat bry mig. Jag saknar otroligt mycket i mitt liv, inte saker jag haft förut utan snarare delar av mig själv jag lagt i vållåsta kistor som sedan gömts, inte bara för omvärlden utan för mig likaså. Jag saknar en känsla av självkännedom och jag har svårt att finna vad jag borde förmedla längre då jag bara känner känslan, förstår den delvis men är totalt inkapabel att förmedla den och därigenom är bortom räddning. Jag kan inte prata ut om saker för att jag inte vet hur jag ska förklara, jag kan inte be någon förstå då jag inte ännu funnit något David-omvärlden-lexikon och mina tankar förblir mina egna. Jag kan inte uttrycka vad jag känner mer än vad en vanlig ordbok skulle kunna och då är jag inte hälften så informativ. Grundläggande fel, problem och känslor är min gräns medan det jag borde få ut, det komplexa nystanet av problematik fortfarande är ihoptrasslat i min gom, det är omöjligt att yttra rätt ord. Det är inte så att jag skulle säga fel och det finns risk för missförstånd utan jag kan verkligen inte få det ur mig. Om man liknar känslan vid en bägare som håller på att svämma över på grund av att man bara fyller på mer är jag en avvikelse från fysiska lagar. vattnet som fylls på skulle bara fortsätta rinna ner i bägare, den skulle aldrig svämma över och om du vände på bägaren skulle inte en droppe sippra ur…
Jag kanske är tom?
Men vad borde jag då fylla min hålighet med?