34 timmar sen jag gick upp, 1 timmes tupplur någonstans där-bland och jag verkar inte bli tröttare. Men trött är jag…

Jag är inte trött fysiskt då jag ligger i min soffa, äter mig tjock och spenderar dyrbara hjärnceller på att se igenom andra och tredje säsongen av house. Jag är inte trött emotionellt då jag har kärlek, underbar sådan.  Jag är oerhört lyckligt kär, ömsesidigt dessutom och jag älskar min sötnos. Det finns inga problem med kärleken och inget av det jag skriver här har någon anknytning till kärleken eller min sötnos. Jag är trött psykiskt, fruktansvärt trött psykiskt.

Möglet i min kastruller retar mig med sin stank och ludna uppsyn. Skräpet likaså. Min lathet förhindrar mig från att göra vad jag vill och många gånger känner jag att jag vill eller borde skriva någonting… kreativt. Men gång på gång rullar jag bara över på sidan, lyfter armen och släpper ännu en .avi på vlc-spelaren. Inte ens musik som är näst intill enkelt för mig att skapa är kul eller stimulerande längre. Jag vantrivs då jag mr som bäst i mig själv och letar efter saker att må dåligt över, eller iaf. är det vad mitt undermedvetna gör. Jag längtar efter dagen då jag får tummen ur vagnen och faktiskt går och lämnar in mitt playstation på lagning eller då jag orkar bryta mig ifrån alla äckliga Prim-ters-kvint ackord och skapar något jag kan vara stolt över. Skivan är snart klar och jag vet inte om jag vågar låta folk lyssna då jag känner mig repetativ och lat. Inte ens jag själv pallar igenom halva… Jag har inte lyckats skriva mer än 2 sidor manus på över ett halvår något jag brukade spotta ut på en kvart i våras. Jag orkar inte plocka upp telefonen för att ringa min mamma bara för att säga att jag saknar henne. Jag orkar inte ens försöka göra mig själv lycklig inombords.

Det känns som om jag bara stjälper över det ansvaret på min finaste. Som om jag autonomt slutar bry mig om mig själv, låter henne fixa mig medans jag förpestar världen, min värld; henne. Jag måste få styrsel på mitt liv. Inte allt men någon del för just nu känns det som om allt snart rinner mig ur händerna för att jag är för tjock, lat, ful, äcklig och dum att göra något åt det… Utan att låta psykotisk säger min inre röst eller mina “hjärnspöken” åt mig att det inte är långt kvar tills hon ser mig som ett ankare istället för hennes ljus. Det är inte långt kvar innan jag självdör.. igen…

jag har för mycket tankar som för mig är helt begripliga, inte alltid logiska eller något jag gillar alls men jag förstår dom på ett rent lingvistiskt sätt. Dock kan jag inte översätta det för omvärlden och blir lämnad bakom mig själv med frustration över min inre analfabetism och mina tankar oförklarade, oförmedlade. Tyvärr har jag slutat bry mig. Jag saknar otroligt mycket i mitt liv, inte saker jag haft förut utan snarare delar av mig själv jag lagt i vållåsta kistor som sedan gömts, inte bara för omvärlden utan för mig likaså. Jag saknar en känsla av självkännedom och jag har svårt att finna vad jag borde förmedla längre då jag bara känner känslan, förstår den delvis men är totalt inkapabel att förmedla den och därigenom är bortom räddning. Jag kan inte prata ut om saker för att jag inte vet hur jag ska förklara, jag kan inte be någon förstå då jag inte ännu funnit något David-omvärlden-lexikon och mina tankar förblir mina egna. Jag kan inte uttrycka vad jag känner mer än vad en vanlig ordbok skulle kunna och då är jag inte hälften så informativ. Grundläggande fel, problem och känslor är min gräns medan det jag borde få ut, det komplexa nystanet av problematik fortfarande är ihoptrasslat i min gom, det är omöjligt att yttra rätt ord. Det är inte så att jag skulle säga fel och det finns risk för missförstånd utan jag kan verkligen inte få det ur mig. Om man liknar känslan vid en bägare som håller på att svämma över på grund av att man bara fyller på mer är jag en avvikelse från fysiska lagar. vattnet som fylls på skulle bara fortsätta rinna ner i bägare, den skulle aldrig svämma över och om du vände på bägaren skulle inte en droppe sippra ur…

Jag kanske är tom?

Men vad borde jag då fylla min hålighet med?

Just nu är allt bara bilar som susar förbi och smuts. Halvätna mackor, snus, flaskor, kläder i högar m.m. och bilar som åker förbi utan förbi. Om en halvtimme blir det liv igen, då stänger krogen och alla går hem. Jag är redan hemma, har varit det sen igår. Idag har jag ätit 3 mackor, druckit en halv läsk och spelat 11 timmar Fallout 3. Jag undrar inte vilket liv jag lever eller vad jag gör med mit liv utan snarare vad ett liv är? Är det tiden det tar från det att man föds tills man dör, vad man gör under tiden eller bara en suck någonstans på den ofantligt tidsaxelns kurva? Just nu känner jag mig inte mycket mer än som en suck.

Jag sitter här i min soffa, Satan ligger under sängen och har inte ens yttrat så mycket som ett knyst idag.Jag har iaf. funnit en vän, WimBo, ni kommer att få lära känna honom vid ett senare tillfälle. Men annars känner jag mig bara fruktansvärt ensam, orkeslös, lat, ful, tjock, dum och ensam. Jag tror att jag har ett beroende, ett beroende av andra… Nej, jag skulle nog snarare kalla det för en rädsla för ensamheten. För ensamheten är lika med jag själv och jag är då inte precis min bästa vän, snarare tvärtom. Är jag inte med någon måste jag umgås med mig själv och alla mina fel och brister som människa, fast det sitter nog ändå inte i mänskligheten utan i mig själv, det är inte människan som art det är fel på utan mig som individ. Bäst av allt vore ifall Hon vore här, hon får mig att förbise alla mina fel för att hon älskar mig med dem, som om jag vore den julklapp hon alltid velat ha. Men för mig själv är jag ingen present med fint papper och snöre… Jag är en sjukdom, komplett med psykisk ohälsa, emotionell korruption och fysiskt äckel och bara för att göra det ännu bättre är sjukdomen David obotlig, eller ja, ni kan ju bli av med mig på ett sätt men så länge jag existerar finns det en hög smittorisk. Som tur är kom jag med en inkapslad karantän där jag kan stuva undan alla virus och bakterier för att inte orsaka pandemi, jag kan bära allt det inom mig utan att det påverkar andra, vilket jag gör, dagligen. Jag borde tatuera en “Biohazard”-symbol i pannan så alla vet vad de har med att göra… Så de som faktiskt vågar lyfta lite på locket vet att det själva kan bli drabbade av diverse åkommor. Jag önskar att det fanns någon form av anti-viral spray eller dylikt så jag kan bli av med de delar jag så passionerat hatar.

Men det ska jag o WimBo fixa, han får bli mitt objekt för ventilation.

Så, hur ser natten i ensamhet ut för att jag inte helt och hållet ska bryta samman, jo: Futurama, göra musik, exportera låtar till skivan så alla blir nöjda, dataspel, facebook, Latja med WimBo och Mackor… Önskar hon var hemma o tog hand om mig… Jag klarar fan inte det själv. Då är det bra att man är förlovad med sin bästa vän som man snart ska flytta ihop med <3. Med de tankarna klarar jag det, med det och iom. att ravioliburken är slut säger jag adjö.

Vad saknar en man, omringad av vatten, då han törstar efter något okänt?

Stadens ljus glimmar inte lika starkt så här års. Stjärnklart, må så vara, men ljusen når mig inte på samma sätt som de borde. De ljus som är starka nog bländar mig i detta nu och laptopskärmens skarpa sken river på näthinnorna… Tomma flaskor påminner om kvällar med skratt. Dofter kittlar mina sinnen och lockar fram minnen. Men tystnade dånar i mina hörselgångar och mina egna hjärtslag tickar likt ljudet från en moraklocka som är satt på alarm, det tickar sakta mot den dag då mina existens upphör och fyller mig med saknad.

Det borde ha gjorts mer, det borde ha sagts mer, det borde ha lyssnats och yttrats mer samt skapats en ofantlig massa mer men min ork finns inte där. Hur mycket har jag velat men inte genomfört, hur mycket har min fantasi spelat vackra spratt för mig för att sedan dö och lämna mina kreationer halvklara, halvförstörda i högar i glömskan… Jag borde rycka upp mig och färdigställa men jag når inte dit… 3 skivor på gång, ingen ens halvklar. 300 arrangemang påbörjade men som aldrig kommer att spelas i någon annans högtalare än mina och då endast för att påminna mig om min förlorade förmåga att skapa på löpande band.

Jag brukade vara en fabrik, jag brukade producera… Jag brukade tom. producera bra saker, ofta och väl, som uppskattats av många inklusive mig själv. Nu kan jag knappt fokusera länge nog för att färdigställa ett enda projekt. Så många idéer, så många verk som skulle kunna blivit underbara…

Jag törstar efter förmågan att färdigställa, just nu ligger min kreativitet på hyllan och jag sitter med ett skarpt sken som river på näthinnorna, tryckandes på tangenter för att tillfredställa den akademiska universitetsvärldens krav.

Namn: David Christian Kammarinen Jakobner
Smeknamn: Dave, Pojkvän, Hardcore, polacken, polackfan, babe m.m.
Hemsida: narcissius.wippiesblog.com / Myspace.com/Narcopathic / splashpax.blogspot.com
Du kommer från: Norrköping
Du bor: Norrköping
Födelseår: 1988
Stjärntecken: Oxe
Din bästa egenskap: Omtänksam till 1000
Din sämsta egenskap: Svårt att lita på folk
Husdjur: Satan <3 kissekatt
Familj: Sötnos, mamma, pappa, Gabsan, kusiner och släkt samt vänner.
Kroppsdel du har mest nytta av: Hjärnan
Kroppsdel du tycker bäst om: Händerna
Jag sover: Inte mycket

Djur jag är lik: Björn
Tror du på något? Kärlek
Frisyr: Ja ni… Anti-flintis
Hårfärg: Råttfärgat
Ögonfärg: Melerade
Längd: 176
Skostorlek: 44.5

Favoritmat: Revbensspjäll
Favoritglass: Choklad
Favoritdryck: Rom

Gillar du godis? INte överdrivt mycket
I så fall vilken sort? Gelatinbaserat
Favoritfilm: Ingen aning
Favoritdag: Söndag
Favoritklädesplagg: Boxers
Favoritbok: Ingen aning
Musiksmak: Mörkt, tungt, gungit, melodiskt
Favoritdoft: Sötnos
Favoritblomma: De som inte dör

Öl eller vin? Öl
Liknar du en kändis? Justin Timberlake enligt sötnos
Senast köpta skiva: “Köpt från iTunes?”
Senaste film på bio: Låt den rätte komma in
Bästa låten i världen: Just nu: What child is this

Senast lästa bok: minns inte
Skriver du dagbok? blogg!
Bästa årstiden: sommar
Älsklingsfärg: svart

Vad ville du bli när du var liten? Astronaut
Blev du det? Går inte, jag skulle bli döv
Brinner för: Mycket
Sportbil eller familjebil? Bugatti Veyron

Katt eller hund? Satan <3 KISSEBAJS
Har du någon noja? En
Fobier? Samma som ovan
Politiskt insatt? Emellertid

Värdesätter du ärlighet? yes!
Brukar du dra vita lögner: Det händer
Är det ok med vita lögner? Ja, som sista utväg
Känner du en mytoman? Ja?

Är du kär? Minst sagt
Hur tidigt stiger du upp? För tidigt för att det ska vara bollibompa, men inte långt ifrån
Är det bra eller dåligt? Skolvis dåligt men jag trivs
Vem/vilka vet mest om dig? Mikaela
Gillar du att slåss? UNder regulerade former, ja

Vad har du på dig just nu? myskläder
Vad ska du göra ikväll? INgen aning
När var du senast riktigt full? Igår
Hur många handväskor Inga

Hur många timmar sover du per natt? För få
Vem är snyggast i världen? Sötnos

Vad är du allergisk mot? Inget
Ska du duscha idag? Redan gjort
Vad är det för veckodag? Onsdag
Vad är det för datum idag? 26 november 2008
Vad gör du nästa år? Bor med sötnos

Hårdrock eller synth? Det hårdaste inom båda
Är du uppväxt i stan eller på landet? Stan

Märkeskläder eller secondhand? MÄrke
Hur många par skor har du? 20?
Vem är snällast just nu? Sötnos

Var har du ont? Ryggen, benen, huvudet
Använder du hårspray? Inte så ofta längre
Kan du stå på händer? Japp
Favoritsåpa alt. dokusåpa? Ultimate Fighter
Är du vidskeplig? Nope

Gillar du seriehjältar? Ja
Hur många Nina känner du? 2
Tycker du om idrott? Ja
Gillar du att fotografera? Inte så värst, mest för att det inte är mtt forum
Gillar du musikaler? Ja

Salt eller socker? Salt
Tittar du på sport? Ja
Tränar du? Jag borde…

Gillar du ketchup? Ja
Sushi eller hamburgare? Beror på situationen
Små eller stora bokstäver? Gemener

Är du bra på att måla? Nej
Vad har/hade du ig i? Ingenting
Är du blyg? Nej

Om du fick välja ett äventyr vilket skulle du välja då? Sex
Har du åkt luftballong nångång? Inte än
Har du utövat nån extremsport? Ja
Har du någon tatuering alt. piercing? Japp
Använder du smycken? Dagligen

Favoritinredningspryl i ditt hem? Katt
Är du glad nu? Ja
Var du glad igår? Ja, till en början
Känner du någon som jobbar på sjukhus? Ja

Vem skulle du vilja ge mjältbrand? Ett gäng
När grät du senast? Minns inte
Om du vore en färg, vilken? Svart
För eller emot homoäktenskap? Ja

Pluggar och vill bli? KSM

Vem krossade ditt hjärta? Minns inte

Barnprogram du avskyr? Ett gäng

Du var 2 år gammal då du förlorade? Oskulden
Det här skulle du inte göra ens om du fick en miljon? Vara otrogen
Största hemlighet? Ja ni
När ingen ser dig? Gör jag saker det bara viskas om bakom stängda dörrar
Nära-döden-upplevelse? Ja

Ditt livs bästa ögonblick? Många
Bästa tekniska uppfinningen? Dataspel
Levande begravd eller levande kremerad? Begravd

Brott du begått? Minns ej
Du har knarkat/testat droger? Nope

Röker du: Nej
Snusar du: Ja
Vilka skor använder du: Kängor och skate
Gillar du att tvätta: Nja
Gillar du bergochdalbana: Ja tack
Vad får du oftast komplimanger för? Mina piercingar
Tycker du själv att du ser bra ut? Nej
Berättar du allt för dina föräldrar? Nej
Kan du hålla en hemlighet? Ja

Har du varit på en herrtoalett? Ja
Har du någonsin gjort någon illa? Ja
Hur mår du? Illa fysiskt just nu

Långa eller korta killar? Medel
Blonda eller brunetter? Spelar ingen roll
Ska dom ha långt eller kort hår? SPelar ingen roll

Spelar du instrument: Ja
Ditt mest överanvända ord/uttryck: Punani
Dina första tankar när du vaknar: WOAH!
Är du hungrig: Ja

Vad är du bra på? Att lyssna
Antal timmar sömn inatt: För få

Vem vet du mest om: Vet inte
Vad vill du ha just nu: Massor av Para
Vem hatar du mest i hela världen: Ångest
Höger- eller vänsterhänt: Höger
Vilka sjukdomar har du: Idioti

Ditt mål i livet: Att vinna
Sängdags: För länge sen
Har du körkort: Tyvärr inte
Äger du några vapen: Jag ÄR ett vapen
Vad skulle du vilja heta ifall du själv fick välja: Lotta
Mjölk i kaffet: Ja tack
Sjunger du: Ja

Duschar du dagligen: För det mesta
Har du varit kär: Ja
Vill du gå högskola: Pluggar på Universitetet

Sov du ensam inatt: Nej
Druckit alkohol den senaste månaden: Ja
Blivit slagen den senaste månaden: JA! Mikaela är livsfarlig

WOOH!

Det verkar som om min kreativitet äntligen får utlopp inom en snar framtid. Detta ska transformeras till en videoblog, “Robinson”-style, dock med en twist. Ska även försöka lära mig After Effects lite bättre så här.

Bloggen tas upp på nytt, tankarna flödar igen. dvs. de tankar jag arbetar för att arbeta bort vilket jag uppenbarligen inte arbetat tillräckligt hårt med.

Att ifrågasätta sig själv i varje ögonblick är inte sunt i längden, till slut vet jag varken in eller ut. Omvänd psykologi fungerar inte på en person med “över-snittet-IQ” och speciellt inte på sig själv. Jag kan inte lura mitt psyke att följa mitt hjärta och jag kan inte leva efter känslor som går i krig med eftertanke. Jag måste finna ett mellanting, en zon där jag kan vara jag och där jag inte blir ifrågasatt av mig. Där jag kan tycka och tänka utefter vad jag känner utan att bestrida känslan. Jag måste kunna känna och uppleva utan att analysera. Varför tänker jag som jag gör? Jag måste hitta en plats att landa på där jag slipper vara ensam i mitt skal, en plats där jag är ett samspel, där mitt inre är i symbios. Vill du hjälpa mig dit?

Varför har jag dessa tankar i mitt huvud? Varför tänker jag för att såra mig själv? Varför hatar jag mig själv så fruktansvärt mycket att jag vill skada mig själv, inte då för att förmildra på något sätt utan för att förstöra, förvrida och förhöja smärtan. jag är ingen masochist, jag njuter inte ett dugg av detta. Jag är i ständigt krig med mig själv. Bara ni kan svara på mina frågor, men jag vill inte ha svar. Jag vet redan hur svaren låter och jag älskar orden, mitt huvud vill bara inte låta dem stanna kvar, jag får inte behålla några känslor.

Förlåt om detta sårar men hellre ord än blodiga knogar…

Jag vill bara komma hem till en varm kram och känslor utan att ifrågasätta… Varför måste jag vara den som är i vägen för mina drömmar…

Jag borde radera denna text men mitt huvud säger nej. Jag är en pacifist i mitt egna krig mot mig själv. Jag önskar att jag vore skadegad, då kunde jag iaf. skratta åt min smärta.

Jag sitter här med en deja vu, denna förmiddag är förutbestämd. Besiktningen gick utmärkt “Du är en talang inom städyrket”. Ja, jag, Sötnos, Anisa och Rick dvs. Deja vu’n säger att jag ska städa här nu och sen hjälpa Rick med flytten, och jag är inte den som säger emot.

Officiellt är jag alltså utflyttad från Konstantinopel, studenthemmet som många gånger liknats vid ett sjukhus, och inflyttad i mina gamla hemkvarter i närheten av Djäkneparksskolan. Många minnen dök upp nu då jag var där för sista gången. Kattkaos, operation, vinprovning, lekar med krokar och fest efter fest. Men det som slog mig mest var 10.5 mån av ensamhet. Ja, nästan varje dag där, fest eller inte, var ensam. Det var mitt rum, men bara i den fysiska benämningen, ett rum att spela tv-spel i, ett rum där jag ställde min säng och vistades om natten. Nykter eller inte, fysiskt ensam eller inte… Men det var aldrig ett rum för mitt sinne eller mitt inre, det var aldrig något forum för mina tankar. Många bra låtar skapades där, annars var det ett likgiltighetens rum. Många vänner kom och gick, många vänner jag idag känner att jag fölorat kontakten med utan att egentligen vet varför. Jag saknar er och hoppas att det iallafall finns en uns av ömsesidighet i det påståendet.  Vet egentligen inte varför jag inte bara knappar lite på telefonen… Ni får jättegärna ta det steget…

Men konstantinopel var bara ett steg i mitt liv, en språngbräda till något större och större saker är på väg. Nu har jag 3 forum för uttryck, jag har den vackraste av människor att överösa med min kärlek och själv bli överöst av, snart blir det flytt igen och nästa steg in i ett liv fyllt av ömsesidig kärlek. Det gestaltas redan i form av en bit smiden titan och jag vill etsa min hud med kärleken. Allt ska ut, alla känslor ska få plats och alla tankar ska dokumenteras. Film, musik, utställningar och kärlek. Detta rum blir en förbättrad språngbräda för att nå ännu högre, och det ska jag, det ska vi. Jag vill inget annat och jag ska se till att det blir så, dela allt. Jag vågar nog lita på 8an, jag vill lita på den och jag kommer att göra det, med lite tid så. Med lite tid ska jag se till att ni vet vem jag är och vad jag går för, jag ska fan i mig visa hela världen. På mitt sätt, ett jävligt trasigt och förvridet sätt men ändå, ni kommer att se.

En ny sida i boken, en sån med Anfang.

Virvelvinden… Ni har alla åkt den, den tryckande känslan i bröstet, svårt att hålla tungan i munnen, svårt att fokusera på något faktiskt och fånga intrycket med alla sinnen, ljud blir smet, bilder blir… smet… du fångar inte en bild, ett ljud… inte en tanke. Det är vad jag känner då jag sluter ögonen i ensamhet. Bara en blinking kan kasta mig helt ur balans, lite skit i ögat gör mig paranoid och en tupplur klockan 17 kastar mig tillbaka, via förvirring, till noll.

6 skedar cappucino och jag blinkar mer sällan, intryck får etsa sig in lite längre och vissa sitter kvar som siluetter efter förvirringen.  Matematik säger mitt huvud, matematik löser allt och mer eller mindre hela mitt tankesätt är… Hela jag går att lösa med gymnasiets matte A.

Exempel: om X gör Y = känsla A * relflex-tanke B = “My tapeworm tells me what to do…”

Simplifierat: om DU säger “David, du är värdelös” = ångest * “Varför sade han/hon så?” = “För att det stämmer”.

Exempel 2: om DU säger “David, du är bäst” = förvirring * “Va?” = “Avfärda det, det är lögn.”

Mitt tankesätt med enkel matematik, testa detta, med denna formel kan du försöka att fastställa hur jag reagerar på enkla saker. Lite högre kurser hanterar sådant som:

Om jag förväntar mig X och du gör Y eller ingenting alls = känsla A * tanke B * felaktig anledning (hopkok i mitt huvud) C = Vad du gör eller inte gör kommer ändå bara att feltolkas av mig inom loppet av 0.08s sså varför ens försöka och varför blev det inte som jag trodde att det skulle bli och varför ifrågasätter jag dig då det är mig det är fel på och varför är det fel på mig och hur ändrar jag på något som inte går att ändra på?

Självklart finns det avvikelser även i denna matematik men i det stora hela har du mig här i nedbruten, matematisk, “Logisk” form. Nu när vi har det ur vägen kanske min blogg blir mer lättläst.

I mitt liv har det alltid saknats olika delar och just nu saknas en, vänner, folk att göra saker med. Jag saknar rollspel, för att spela krävs ett samtycke bland flera människor.  Jag saknar så mycet simpla saker, så som rollspel, där den enda biten som saknas är folk. En annan del som alltid verkar ha saknats är pengar, jag har så många idéer, så många drömmar som jag kan nå om jag bara hade pengar och folk… Men ja, fratmtiden får utgöra huruvida mina drömmar nås och då inte längre är drömmar utan verklighet jag förutspått eller inte.

1000 bitar krävs för färdigställandet, jag saknar 2.

Internet är ordnat i den nya lägenheten, lägenheten som just nu är en sanitär olägenhet… Jag är ensam i lägenheten just nu, tänker inte så mkt, känner inte efter så mycket… Längtar mest.

Snart ska det lagas mat…

Det är allt jag har att säga för tillfället… Lita på att jag kommer att börja skriva mer här igen!

03.21, framför datorn om vanligt. Lättsamt lättsamt trycker jag ned knapparna för att inte väcka henne…

Imorgon flyttar jag, nya tider = nya mördarmaskiner, eller iaf lagelokaler för dem!

Hon ligger i min famn, vackrast i världen, och sover. Jag är lycklig. Tror att jag ska sitta vaken i natt o bara se på henne. Drömma vaken om en framtid jag kan nå, drömma om allt vi pratat om. Så otroligt vacker och bara min att älska, ömsesidigt. Äntligen har jag funnit min plats, äntligen trivs jag, här ska jag stanna länge…