Droppen som inte fick bĂ€garen att svĂ€mma över…
34 timmar sen jag gick upp, 1 timmes tupplur nĂ„gonstans dĂ€r-bland och jag verkar inte bli tröttare. Men trött Ă€r jag…
Jag Àr inte trött fysiskt dÄ jag ligger i min soffa, Àter mig tjock och spenderar dyrbara hjÀrnceller pÄ att se igenom andra och tredje sÀsongen av house. Jag Àr inte trött emotionellt dÄ jag har kÀrlek, underbar sÄdan. Jag Àr oerhört lyckligt kÀr, ömsesidigt dessutom och jag Àlskar min sötnos. Det finns inga problem med kÀrleken och inget av det jag skriver hÀr har nÄgon anknytning till kÀrleken eller min sötnos. Jag Àr trött psykiskt, fruktansvÀrt trött psykiskt.
Möglet i min kastruller retar mig med sin stank och ludna uppsyn. SkrĂ€pet likasĂ„. Min lathet förhindrar mig frĂ„n att göra vad jag vill och mĂ„nga gĂ„nger kĂ€nner jag att jag vill eller borde skriva nĂ„gonting… kreativt. Men gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng rullar jag bara över pĂ„ sidan, lyfter armen och slĂ€pper Ă€nnu en .avi pĂ„ vlc-spelaren. Inte ens musik som Ă€r nĂ€st intill enkelt för mig att skapa Ă€r kul eller stimulerande lĂ€ngre. Jag vantrivs dĂ„ jag mr som bĂ€st i mig sjĂ€lv och letar efter saker att mĂ„ dĂ„ligt över, eller iaf. Ă€r det vad mitt undermedvetna gör. Jag lĂ€ngtar efter dagen dĂ„ jag fĂ„r tummen ur vagnen och faktiskt gĂ„r och lĂ€mnar in mitt playstation pĂ„ lagning eller dĂ„ jag orkar bryta mig ifrĂ„n alla Ă€ckliga Prim-ters-kvint ackord och skapar nĂ„got jag kan vara stolt över. Skivan Ă€r snart klar och jag vet inte om jag vĂ„gar lĂ„ta folk lyssna dĂ„ jag kĂ€nner mig repetativ och lat. Inte ens jag sjĂ€lv pallar igenom halva… Jag har inte lyckats skriva mer Ă€n 2 sidor manus pĂ„ över ett halvĂ„r nĂ„got jag brukade spotta ut pĂ„ en kvart i vĂ„ras. Jag orkar inte plocka upp telefonen för att ringa min mamma bara för att sĂ€ga att jag saknar henne. Jag orkar inte ens försöka göra mig sjĂ€lv lycklig inombords.
Det kĂ€nns som om jag bara stjĂ€lper över det ansvaret pĂ„ min finaste. Som om jag autonomt slutar bry mig om mig sjĂ€lv, lĂ„ter henne fixa mig medans jag förpestar vĂ€rlden, min vĂ€rld; henne. Jag mĂ„ste fĂ„ styrsel pĂ„ mitt liv. Inte allt men nĂ„gon del för just nu kĂ€nns det som om allt snart rinner mig ur hĂ€nderna för att jag Ă€r för tjock, lat, ful, Ă€cklig och dum att göra nĂ„got Ă„t det… Utan att lĂ„ta psykotisk sĂ€ger min inre röst eller mina “hjĂ€rnspöken” Ă„t mig att det inte Ă€r lĂ„ngt kvar tills hon ser mig som ett ankare istĂ€llet för hennes ljus. Det Ă€r inte lĂ„ngt kvar innan jag sjĂ€lvdör.. igen…
jag har för mycket tankar som för mig Ă€r helt begripliga, inte alltid logiska eller nĂ„got jag gillar alls men jag förstĂ„r dom pĂ„ ett rent lingvistiskt sĂ€tt. Dock kan jag inte översĂ€tta det för omvĂ€rlden och blir lĂ€mnad bakom mig sjĂ€lv med frustration över min inre analfabetism och mina tankar oförklarade, oförmedlade. TyvĂ€rr har jag slutat bry mig. Jag saknar otroligt mycket i mitt liv, inte saker jag haft förut utan snarare delar av mig sjĂ€lv jag lagt i vĂ„llĂ„sta kistor som sedan gömts, inte bara för omvĂ€rlden utan för mig likasĂ„. Jag saknar en kĂ€nsla av sjĂ€lvkĂ€nnedom och jag har svĂ„rt att finna vad jag borde förmedla lĂ€ngre dĂ„ jag bara kĂ€nner kĂ€nslan, förstĂ„r den delvis men Ă€r totalt inkapabel att förmedla den och dĂ€rigenom Ă€r bortom rĂ€ddning. Jag kan inte prata ut om saker för att jag inte vet hur jag ska förklara, jag kan inte be nĂ„gon förstĂ„ dĂ„ jag inte Ă€nnu funnit nĂ„got David-omvĂ€rlden-lexikon och mina tankar förblir mina egna. Jag kan inte uttrycka vad jag kĂ€nner mer Ă€n vad en vanlig ordbok skulle kunna och dĂ„ Ă€r jag inte hĂ€lften sĂ„ informativ. GrundlĂ€ggande fel, problem och kĂ€nslor Ă€r min grĂ€ns medan det jag borde fĂ„ ut, det komplexa nystanet av problematik fortfarande Ă€r ihoptrasslat i min gom, det Ă€r omöjligt att yttra rĂ€tt ord. Det Ă€r inte sĂ„ att jag skulle sĂ€ga fel och det finns risk för missförstĂ„nd utan jag kan verkligen inte fĂ„ det ur mig. Om man liknar kĂ€nslan vid en bĂ€gare som hĂ„ller pĂ„ att svĂ€mma över pĂ„ grund av att man bara fyller pĂ„ mer Ă€r jag en avvikelse frĂ„n fysiska lagar. vattnet som fylls pĂ„ skulle bara fortsĂ€tta rinna ner i bĂ€gare, den skulle aldrig svĂ€mma över och om du vĂ€nde pĂ„ bĂ€garen skulle inte en droppe sippra ur…
Jag kanske Àr tom?
Men vad borde jag dÄ fylla min hÄlighet med?
Comments(0)